Mår illa
Kan inte i ord beskriva känslan jag hade då jag läste den...
Fruktansvärt
http://cemos.blogg.se/
Läs alla maj inlägg...
Ett litet utdrag ur bloggen :
Pappa Bulvan har fått ta på sig hela ansvaret, då jag inte ens orkar ta i Billie. Jag trodde att
det skulle kännas bättre nu på morgonen efter att ha fått sova en hel natt ensam i vår säng,
men det hjälpte inte ett dugg.
Jag tittar på henne och känner absolut ingenting. Hennes konstiga miner som jag tyckte var
söta innan, stör mig bara nu. Hela hennes existens irriterar mig och jag tycker bara att hon
förstör allting. Och jag vet att det kan ta tid att fästa sig vid någon ny och att många runt
omkring mig som fått barn har sagt samma sak. Att för dem kan det ha tagit någon månad
innan de helt ärligt kunde säga att de tyckte om sina barn.
Hoppas bara att den här månad går fort i sådant fall.
Man har gått i nio månader och väntat och väntat och sen när dagen äntligen kommer så
känner man bara "Jaha...var det bara det här?".
Varken jag eller Bevan grät eller kände något speciellt när hon kom och vi har fortfarande
inte känt några "stora" känslor. Eller är det bara på film sådant händer? Att ungen kommer
ut och man fylls med jättelycka på en gång och allt är så gullegulligt? Då måste det ju vara
något allvarligt fel på oss, som inte känner något alls. Eller är det så här för andra också,
men att ingen törs ställa sig upp och vara ärlig?
Ett till
Jag stod och sopade vår uteplats för en kvart sedan när ett par, som uppenbarligen inte bodde här,
kom förbi med en liten unge och frågade om jag kände igen henne eller om jag kunde hjälpa dem
hitta någon granne som möjligtvis visste var den lilla tjejen hörde hemma. Hon var med andra ord
borttappad.
Jag tittade upp i två sekunder, skakade på huvudet och fortsatte sopa. Kunde inte bry mig mindre.
Sjukt att hennes så kallade vänner säger till henne att det är helt normalt att känna så osv..
Hon behöver ju hjälp för fan!!!
Ursch det vrider sig i magen på mig...
Fy, jag blir alldeles kall... =(
Ja hon är ju inte funtad. Åh inte dom som håller med henne heller! Redan i början av grav så kände man ju kalla kårar. Någonstans är det ju inbyggt att försvara och ta hand om försvaslösa barn. Ingen kan påstå att det är NORMALT att vara stupfull på en måndag eller att skriva som hon gör om sin lilla dotter. Dom behöver ju hjälp.
Sen att tycka att alla mammor och pappor borde göra mer som henne?
Skaffa hjälp elle lämna lilltjejen till någon som älskar henne.
Jaa visst är det sjukt :(
Tycker så hemskt synd om lilla flickan. Tänk att inte vara älskad av sina föräldrar.
Jag blir fan rädd för alla sjuka kommentarer som skyddar dom. Hua :(
Men vad fan...Var in på bloggen, åh vilken sjuk djävul. Usch säge jag bara.
Kram från mig
//Bibbi
